Jag håller på fram och tillbaks. Okej jag ljög nog när jag skrev att det börjar ordna sig för det gör det inte helt och hållet. Jag kan kämpa efter det men ändå kan det så lätt glida genom mina händer när jag blinker och allting är förlorat. Jag vet ärligt talat inte om jag klarar av att förlora något mera. Om du frågar mig om vad jag tycker om det så har jag förlorat alldels för mycket. Varje dag letar jag efter slutet av tunneln. Jag hittar den men lika fort tappar jag bort det och allt jag har jobbat för försvinner. Imorgon så är det ju meningen att jorden ska gå under. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var lite glad över det. Jag slipper kämpa mera och allt jag förlorat får jag än en gång tillbaks. Men då skulle inte världen får höra på vad jag säger. Jag har så otroligt mycket att säga och så få lyssnar för att ärligt talat så är otrloigt många människor så omogona och det är inte många som respekterar mig för att jag inte är som alla andra och vägrar att bli. För att jag är tvärt emot alla andra.