Jag hatar att vänta. Men vet vad som kan hända och man får oroa sig. Ännu värre när man inte vet. Men vet inte vad man ska tro på. Skolan är inte något bra för mig längre. Igår låg jag i sängen och titta upp i taket och undrar på vilket helvete som väntar en under veckan. Hur många tårar som kommer att fällas, hur många gånger jag kommer att bli sårad. För att direkt när jag kommer till skolan blir jag sårad men ingen ser det och jag kan inte berätta det och det värsta är att dem inte ser det själv. Dem ser inte hur ont allt gör så då sitter jag hälldre längre bort, blundar, drömmer och igonerar. Jag vet att jag är en börda för dem så då känns det bättre att lämna dem. Dem har säkert det bättre utan mig. Jag orkar inte känna mig som femte hjulet, det är bättre att gå. Det värsta är att dem aldrig kommer att läsa det här eller veta och jag kan alrig berätta. Jag undrar om dem ens bryr sig. Det värsta är att jag sitter i skolan och har bara lust att skolka, gå långt bort och få ut allt som driver mig till dem här känslorna.