Jag kan erkänna att jag är nu rätt så nere, allting känns så menningslöst. Jag vet inte om jag har lust att gråta. Det är en sån stor pina att sitta hära. Särskilt utan sina vänner. Varje dag när man är här, måste man vara stark och le, skratta fast man inte har lust. Och jag tycker att det är alldels för mycket begärt. Man kan inte vara sig själv. Om man mår dåligt och visar det så far man inte dierekt snälla ord. Jag tycker att alla som har det jobbigt förtjänar att få stöd från personer omkring den. Det finns alldels för mycket smärta i den här världen. Och det blir inte bättre. Det finns så många människor som har det jobbigt och bara lite som har det bra. Och det värsta är att dem inte gör så mycke för att göra bättre. Det finns bara ett par människor som jag känner som försöker göra saker bättre.