Jag är inte lycklig och mår bra. Egentligen har jag aldrig varit nåt av dem. Visst finns det stunder som har varit bra och människor som har fått mig att må lite bättre. Men dem stunderna går för fort bort. Jag hatar att vara i skolan, finns typ inget värre. Jag skulle aldrig orka vara i skolan utan mina närmaste vänner. Om inte dem skulle finnas så skulle inte jag vara i skolan. Jag kan vara stark men det finns stunder där jag inte kan sluta gråta. I skolan känns det som om jag blir retad för att jag mår dåligt och när jag går till Cecila. Men så borde det inte vara, eller hur? Varje dag när jag går till skolan har jag ett påklistrat smile på mig. När jag skrattar på utsidan gråter jag på insidan. Det finns bara få stunder som jag verkligen menar det skrattet..........