Nu är det måndag igen och en hel vecka väntar på en. Jag ska nu gå minst två dagar utan att fälla en tår. Jag måste klara det. Jag måste säga att jag har aldrig kännt mig så här vilsen. Jag vet inte vad jag ska känna. Det känns tomt och konstigt. Och jag tänker inte ljuga om att jag är besviken på mig själv. Jag har tänkt mycket på det här och det är nog sant. Dem som är närmast dig sårar dig som mest. Kan vara nära vänner eller ens familj. Men för vissa saker är jag glad över.