I fyran så gjorde jag en dum sak. Jag ville bli populär så jag härmade alla som var populära. Det blev helt fel. Jag blev någon som var långt ifrån mig. Det var inte ens som dem andra. Jag tvingade mig själv att tycka om saker som alla andra tyckte om.Jag försökte så mycket. Men det blev bara fel. Folk dömde mig för någon jag inte var. Dem tyckte inte om den personligheten. Det är inte ofta som jag har varit mig själv. Här på bloggen så är jag helt och hållet mig själv. Under sjuan så har jag inte heller helt och hållet varit mig själv. Jag har lekt en dum person. Jag var rädd att visa mig själv. Sen blev jag ännu en gång mobbad för någon som jag inte var. Visst har jag också sagt något dumt då och då. Alla gör det. Men det mesta var för att jag var så irriterad att bli dömd för någon jag inte ens är. Jag är ingen sån där party, jätte social människa som skriker, sjunger och dansar varje kväll. Jag sitter hellre hemma och tittar på en dokumentär om andra världskriget. Jag har aldrig tyckt om att säga fjortis, lol eller kbry. Jag har sagt det några gånger för att vara som alla andra. Men jag själv tycker att det är dumma onödiga ord som ibland kan faktiskt såra någon. Jag har mycket under skoltiden känt mig ensam, inte bra nog, utstöt. Mellanstadiet var nog jobbigast. Sjuan var enklare för då hade jag fantastiska vänner som stöta mig. Då klara jag mig. Men det var ändå så mycket annat. Den Jessica ni ser nu är den riktiga. Jag ska försöka hålla mitt löfte till mig själv: Att vara resten av mitt liv mig själv. Jag kommer nog förmodligen att bryta det igen och igen. Jag vet exakt era tankar: Hon bara skriver så för att skylla bort sin personlighet och skriver att hon inte var sig själv. Men jag vet i alla fall sanningen, det är det enda som spelar roll. Jag är ingen hemsk person, visst har jag gjort misstag precis som alla andra. Sagt saker som jag har ångrat. Det gör mig bara mänsklig. Ni har också gjort det.Ni har ingen rätt att döma mig. Ni har ingen rätt att döma någon. Om ni inte tycker om mig nu, visst man kan inte tycka om alla. Men då tycker ni inte om mig för någon som är mig själv. Det kan jag acceptera. Jag vet att livet i skolan är jobbigt för alla. Alla dömer alla. Men en sak ska ni veta: Jag gör mitt bästa för att inte döma någon. Men det händer ju. För alla. Jag har blivit dömd nästan hela skoltiden för mina kläder, mina ögonbryn, min kropp, mina skor, vad jag tycker om, mitt ansikte och en falsk personlighet. Det var ett utav mina största misstag: Vara någon jag inte var. Men jag förstår inte varför man måste säga något dumt till någon. Så himla onödigt. Den blir sårad och den som sa det mår ändå sen dåligt. Jag drömmer om att alla ska ha ett liv i skolan där ingen dömer en för något, mobbar en eller gör någon illa. Jag hoppas fler drömmer om det. Då kan vi göra det här helvetet till något enklare. Vi är snällare med varandra. Det kan väl inte var så svårt? Jag vet att det går, det gör ni också.