Det finns en andledning till att jag la mig ett stort avstånd til ötå och mitt förflutna. Men tydligen så kan det förflutna inte lämna mig i fred. Det kommer och knackar på min axel när jag känner mig som gladast i mitt nya liv. Varför kan jag bara inte få vara i fred? Förtjänar jag inte lycka? Och på det har jag ett stort naturkunskaps prov och jag klarar knappt ens av att plugga. Så jag är otroligt stressad och jag försöker göra mitt bästa för att hålla uppe en bra min. Men trötheten och stressen börjar rasa ner den. Jag vill bara behålla det jag kämpat så hårt för. 

 

 

 

 

                                                                  Enough is Enough!