Snön kommer och kommer, temperaturen stiger och stiger. Jag tycker verkligen inte om vinter. Det är så kallt och gör människor kalla också. Det händer nu väldigt mycket. Men tyvärr saker jag inte vill ska hända. Kan inte skriva vad det här. Men jag hoppas att vi kommer att klara oss. Vi måste. Men här är lite av mina julklappar, tog inte på allt.

Det har redan gått en vecka sen vi fick lov men det känns ändå som att man inte har gjort något. Imorgon så sätter jag nog upp nån bild på mina julklappar. Det är väldigt konstigt för för ett halv år sen skulle jag har gjort allt för att komma härifrån. Men när jag var i haparanda en stund så ville jag hit. Jag ville hem så fort som möjligt. För att hela tiden jag var där så visste jag och kände att jag inte skulle vara där. Sen nu när jag kom tillbaks så känns det skönt. Eftersom att Övertorneå har varit mitt hem sen jag var fem så känns det som hemma att vara här. Men jag hoppas att jag inte blir kvar här för länge, när jag kan så far jag. Men inte till något ställe som Haparaanda, utan 1000tals km.  

3 dagar gick då verklogen fort. Men jag bryr mig inte riktigt för att inget är detsamma längre vilket som betyder att alla helgdagar inte heller är detsamma längre. Jag fick fina julklappar, känns lite för mycket också. Men jag tror inte att någon fick det som dem önskate mest av allt. Jag fick inte det. För att det går inte att köpa men ändå är det värt mer än alla pengar i världen. Det är inte så svårt att gissa vad. Men jag ska ine klaga, det finns många som säkert fick fira jul på gatan i kylan utan mat och familj. Till alla dem tänder jag ett ljus. 

Julen är redan här om två dagar men det känns inte som det. Jag är glad att det har blivit lov för att jag skulle seriöst inte orka gå till skolan. Jag har tillbaks det som är viktigt men inte helt och hållet men det finns så många andra orsaker. När jag börja sjuan så började skolan gå neråt, orken försvann. För att jag har alltid innan det klara skolan för att jag har vilat ordentligt under sommarlovet men från och med 2011 fick jag inte och sen orka jag inte längre. Jag har som inte andas ut på två år och det är otroligt jobbig. Jag blir arg på mig själv när jag inte orkar med skolan. Men det finns så mycket annat som måste göras. Skolan kan inte gå förre sin familj. David gjorde det valet och jag är faktiskt väldigt arg på han för det. För att ingen orkar med båda och han stängde av alla känslor för att det var enklare men han förstörde allt omkring han och vi har fått lida mycket på grund av det. Det var menningen att vi skulle alltid vara för varandra, vi behövde ingen annan. Så länge vi hade varandra klarade vi av allt. Det var han och jag emot världen. Men han svek mig och är borta

Jag håller på fram och tillbaks. Okej jag ljög nog när jag skrev att det börjar ordna sig för det gör det inte helt och hållet. Jag kan kämpa efter det men ändå kan det så lätt glida genom mina händer när jag blinker och allting är förlorat. Jag vet ärligt talat inte om jag klarar av att förlora något mera. Om du frågar mig om vad jag tycker om det så har jag förlorat alldels för mycket. Varje dag letar jag efter slutet av tunneln. Jag hittar den men lika fort tappar jag bort det och allt jag har jobbat för försvinner. Imorgon så är det ju meningen att jorden ska gå under. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var lite glad över det. Jag slipper kämpa mera och allt jag förlorat får jag än en gång tillbaks. Men då skulle inte världen får höra på vad jag säger. Jag har så otroligt mycket att säga och så få lyssnar för att ärligt talat så är otrloigt många människor så omogona och det är inte många som respekterar mig för att jag inte är som alla andra och vägrar att bli. För att jag är tvärt emot alla andra. 

Nu är det viktigaste stödet i skolan tillbaks och det känns skönt. Den andra saker verkar ordna sig också nu men jag vet inte helt säkert.  Men försök förstå det här om ni kan

Min dagar flyter på men jag står stilla med en stirrande djuphet i mina ögon. Själen spricker medan ögonen inte kan sluta, varken hjärtat eller orden kan stå emot. Slutet närmar sig, för varje dag som går kommer det närmare. Vi har allt för att förhindra det men så lite att tänka på. Även om ni anses smarta, har ni ytterst lite intelligens. Döma är fel och jag gör det vid denna stund men jag kommer att straffas för att det är det mest avskydda brott man kan göra. Många av er tror nog att dräpa är det värsta men jag tycker synd om er som är blinda för sanningens ord. Öppna ögonen och se mörkret som driver oss till vansinne. Klara det och du är mänsklig. Det är ingen lätt resa, tro mig jag vet, jag var där. Bara du kan bestämma hur länge det tar och om du klarar det. Men vad du än gör stäng inte av allt som skiljer oss från livlöst. Du förstör inte bara dig själv, du förstör allt och alla du en gång hållit kärast och närmast. Är du redo? Fråga inte mig för jag kan inte ge det svaret ni alla så desperat vill höra. Vi pratar inte ens samma språk. Bara en pinad själ kan förstå.

Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns bara så hårt. Det känns som att allt har svikit mig. Jag kommer inte igåg senast det kändes så här. Men en sak vet jag: Det är mer än vad jag klarar och kan någonsin göra. Jag vet inte vad jag ska göra utan det stora stödet jag hade. Det försvann på en vecka och det är bara så konstigt och fel. Personer förändras inte på en vecka. Jag förstår inte något. Ända sen jag har kommit tillbaks har jag hållt inne allt och bara låstas som att inget är fel men det är fel och det känns ännu mer fel för mig. Det känns som att det inte finns något kvar att göra. Så snälla om ni ens bryr er om att läsa det här ljug inte för mig, säg vad som förändrades på en vecka. För att min hjärta brister utan er.

Jag hatar att vänta. Men vet vad som kan hända och man får oroa sig. Ännu värre när man inte vet. Men vet inte vad man ska tro på. Skolan är inte något bra för mig längre. Igår låg jag i sängen och titta upp i taket och undrar på vilket helvete som väntar en under veckan. Hur många tårar som kommer att fällas, hur många gånger jag kommer att bli sårad. För att direkt när jag kommer till skolan blir jag sårad men ingen ser det och jag kan inte berätta det och det värsta är att dem inte ser det själv. Dem ser inte hur ont allt gör så då sitter jag hälldre längre bort, blundar, drömmer och igonerar. Jag vet att jag är en börda för dem så då känns det bättre att lämna dem. Dem har säkert det bättre utan mig. Jag orkar inte känna mig som femte hjulet, det är bättre att gå. Det värsta är att dem aldrig kommer att läsa det här eller veta och jag kan alrig berätta. Jag undrar om dem ens bryr sig. Det värsta är att jag sitter i skolan och har bara lust att skolka, gå långt bort och få ut allt som driver mig till dem här känslorna.

I våran värld är det svårt att få det slutet vi önskar för att lyckliga slut existerar bara i sagor. Vi kan drömma om det men aldrig nå det. Därför är det egentligen onödigt att drömma för att våra hjärtan blir ändå bara krossade i så många bitar det kan.

Smärtans minnen, syner och ljud komemr att tortera oss tills dagen vi tar vårt sista andetag.

Ingen utav oss är riktigt oss själva. I skolan kan vi vara oss själva allt mellan 0 till 80%. Inför sina bästa vänner kan man vara 90%sig själv. Inför sin familj kan vara 99% sig själv. Men den enda som vi kan vara 100% oss själva är endast för den vi ser i spegeln och dömer som mest.

All glädje jag kände för någon dag sen är långt borta. Jag har förlorar allt. Det glider genom mina händer. Det värsta är att det finns inget jag kan göra åt det. Jag kan inte skriva riktigt vad det är. Men det är väldigt viktiga saker. En utav det fick jag i sjuan, just när jag behövde det. Ett enormt stöd som alla behöver. Jag hade inte det innan sjuan. Men nu är det som borta och det ser inte ut som att det kommer tillbaks. det försvinner helt plötsligt när jag kommer tillbaks. Först igår insåg jag att det inte kommer bli det samma. Jag har ingen aning hur jag kommer klara av det nu. Jag gjorde det under mellan stadiet men då hade jag andra viktiga saker så då var enklare. Jag vet inte om jag klarar av att låstas. Och jag kan inte beskriva hur ont det gör. Om jag förlorar den andra saken då faller resten av mitt liv ihop. Då är mitt liv ett rent helvete. Jag trodde att det inte kunde bli värre än vad det var men det kan det alltid. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra när det händer. Jag har redan nu stor ångest över det och kan inte visa det. Jag får inte skriva det. Ljuset är borta och allt jag ser är mörker. 

Fredag: Vi började klockan tolv att åka till luleå. Bussen var skit seg, kändes som det i alla fall. Det var ganska spännande när jag för första gången skulle flygga. Men det gick bra. Vi var framme i Alicante 12 på natten. Vi bodde på ett hotel som hette Alicante Hills. Det var jätte fint. 

Lördag: Jag vaknade upp av att solen lysste starkt. Det var typ 25 grader varmt. Vi bestämmde oss för att fara till centrum. Vi gick hela vägen och det var typ 10 km. Allting var så vackert. Palmer och allt:) Sen på eftermiddagen gick vi tillbaks till hotelet. Sen satt man och njöt av solen. 

Söndag: Då var det lite kallare men blev varmare. Då gick vi till den stora parken. Den var typ dubbelt så stor som Ikea. Vatten rann, barn kunde leka, man kunde gymma och tränna. 

Måndag: Vi åkte igen till stan fast med buss. Då fick jag se stranden och havet. Otroligt vackert. Sen gick vi till det stora, gammla slotet från 1100-talet. Det var rätt så coolt. Sen fick jag äntligen bada i havet. Efter det väntade shooping. Vi gick till det stora köpcentrumentet. Men allting var skit dyrt, typ en tröja kostade över 100 euro. 

Tisdag: Det blev igen shooping och jag hittade två snygga klänningar. Men det blev inget bad. Sen gick vi och kollade på gammla stan som var från typ 1500-talet.

Onsdag: Då hände en liten kul grej. Mamma ville fara och kolla mer på gammla stan men inte jag så jag satt på stranden. Efter en stund kom en kille och flörta. Vi gick på stranden och han höll om mig. Ganska myssigt. Men jag fattade knappt vad han sa för att han pratade dålig engeslka och fort spanska.

Torsdag; Jag vakna kring tre och då var det dags att fara till flyggplatsen. Resan gick ganska fort. Jag fick se Paris från himlen. Det var vackert. Jag hade hoppats att få se berlin men den här gången åkte dem inte där som på dit vägen. Sen var jag igår halv åtta hemma för att bussen var så seg. Men här kommer del 1 bildbomb:)

Börjar snart så bloggar lite nu. Imorgon så åker ju jag till Alicante. Är mega taggad!:) Det finns nät på hotelet men jag vet inte hur mycket jag hinner blogga. Men jag skriver när jag kan, tills det så är goodbye!

Nu mår jag sämre igen. Det känns som att det är ingen idé att hoppas för att man blir bara besviken och då gör det mer ont. Det känns som att inget är kvar. Allting glider ifrån mig. Sakerna jag behöver som mest. Ens familj är det viktigaste man har. Jag vet inte vad jag ska kalla det jag har. Det känns ibland som att istället för personer har man stenar. Det blir inte bättre. Att gråta gör det knappast bättre. Jag är så himla less på att leva utan en pappa och resten. Jag har som aldrig i hela mitt liv haft en pappa. Eller när jag hade det så var det en som drack och gjorde saker som var hemska. Sen levde man utan någon kontakt i sju år. Sen dör han när man är redo för att förlåta han. Jag kommer alltid att vara tacksam till Mamma när hon har uppfostrat mig och David och har varit arbetslös. Men så mycket har ändå varit fel som brustit mitt hjärta. Allt det som jag och David var tvungen att gå i genom. Sen förlorar jag David också. Det kommer nog aldrig gå att vänja sig. Alla behöver en livlina. Jag har lite olika som vänner, cecilia och att skriva. Men det är inte alltid det räcker. Att gå i skolan kring den här tiden är jobbiga för alla och sen plus allt annat. Då blir det bara skit. Man försöker att se fram åt. Vissa dagar går det, vissa är ett mörker man allt ser.

Har nu gjort en ny header. Den kanske inte är så fin men hoppas att ni tycker om den:)

 Hörde det här en gång på radion och blev fast ;)

Kom just från en väldigt kall promenad. Typ allt förs fast men nu börjar man bli varm. Fick just veta det jag vill ha kommer att kanske inte bli när jag vill. Så jag är rätt så surr nu. Men det kanske blir bättre. Men just nu är jag inte så nöjd.

Måndag igen och allt känns lite segt men snart har man kommit igång och då går det lättare. Börjar nu bli riktigt taggad till Fredag. Det blir första gången jag åker utomlands. Jag kanske kommer blogga lite från hotelet om jag hinner. Jag kan inte säga att det är nu lika bra som det var på lördag morgon. Det har gått lite ner åt igen. Men jag återhämtar mig

jag är faktiskt förvånad över hur bra det har varit nu dem senaste dagarna. Det känns som förr i skolan. Allting hemma är som det har varit men skillnaden är att det känns som okej. Sen ska man till Spanien också. Det känns som att jag drömmer. Jag kommer inte ihåg senaste gången det kändes så här bra:) Det känns som jag är starkare än någonsin och inget kan trycka ner mig nu. Jag har en framtid framför mig som jag vill ha. Dagar som jag längtar efter att få leva. Det känns bara så bra!:)