Längtar mycket till fem då ska man till eve och ha filmkväll:) kom ganska nyss från konffan. Det var chill och så fick man kebabpizza också;)  Jag är så himla less på människor som bara dömer hela tiden. Jag undrar hur många som lyssnar på konffan om att man ska inte döma. Ångrar dem ens att dem har gjort det? inser dem inte det? Men jag orkar inte lägga mer energie på det. Jag måste vara den dummast i världen, jag går in och tittar på bilder på pappa och gör mig ledsen. Sen kan jag inte sluta tänka på det. Det är nog det sämsta med mig: Jag tänker alldels för mycket på sånt jag inte borde. Men här kommer lite egobilder:)

Då snöar det ännu en gång. Nu ser det ut som det ska stanna. Men man får bara bita ihop. Jag tror att jag nu har helt borta skuldkänslor. Det är ju inte mitt fel och det är ju inte heller hennes fel. Det finns en sak jag tycker om: Att vara annourlunda. Jag vill inte vara som alla andra. Därför bloggar jag exempel på ett helt annat sätt. Jag tycker om att vara ärlig men ändå inte avslöja för mycket. För det finns människor som kan använda det emot mig. När jag var på lägret så fick det mig att inse hur mycket jag saknar mina vänner. Det är svårt att vara utan dem i en helt annan skola. Man har ju gått i samma klass som dem i sju år. Så det är svårt att ändra på allt. Men jag tror ändå att livet börjar ljusna nu. 

Igår så kom man hem efter lägret. Så mycket har hänt. Vi har haft både roligt och tråkigt. Det roligaste var nog att sminka killarna. Men det var så skönt att träffa dem man har saknat så mycket. Jag har lärt mig mycket. Anledningen att jag börja på konffan var för mommo och att jag vill tro igen. För att jag tappade tron när allting började rasa. För att livet var bättre när jag trodde. Det bästa är att jag inte har tänkt så mycket på det där. 

Äntligen är det fredag och lov. Jag kommer inte kunna blogga under helgen när jag är på lägger. Längtar as mycket tills jag får träffa dem finaste vännerna i världen:) Jag kan inte sluta tänka på David. Han kunde lika gärna varit en sten. Jag har inte haft min bror på länge. Visst kan jag klara mig utan mamma och pappa men inte utan David. David har varit min livlinna. Jag vill inte förlora han. Eller jag har ju redan gjort. Men frågan är om det är för alltid. Eller om det är bara nu. Men jag beöver han. Jag tänker inte förlora mer. Det är redan för mycket.

 

Idag blir det nog en rätt så chill dag. Imorgon så ska jag fara på konfalägger. Jag vet att jag inte har varit på dem två första gångerna. Jag ska ta igen det under höstlovet. Det blir kul att träffa eve och alla:) Men det finns ju alltid någon/några man inte vill träffa. Men man får bara bita ihop och låstas som om dem inte fanns. Det blir enklare då:) Igår var det en bra dag. Jag tänkte inte på hela dagen på hur messed up mitt liv är. Men så klart kommer tankarna tillbaks. Men under helgen så tänker jag inte vara deprimerad, ledsen, tråkig eller negativ. Ska bara ha kul. Om ni vill veta så är rubriken faktiskt väldigt sann. I alla fall för mig

Nu när jag vakna så var det för en gångs skull inte iskallt. Solen lysser också. Det får alltid ett smile på mina läppar:) Fast att det är synd att man måste vara i skolan då. En sak är jätte jobbig. Man kommer på något jätte bra att säga. Som exempel när jag blev mobbad så ville jag säga emot. Hemma så fick jag i huvudet en jätte bra sak att säga. Som när han sa: Varför får hon gå till Cecilia? Hon skolkar ju bara. Då vill jag säga: Vad skulle du välja: En bra liv och sitta på lektion eller att ha ett förstört liv och gå från lektion. Jag skulle välja det första. Men jag har aldrig sagt det. Jag borde ha gjort det.

Hade nyss lunch, vi hade köttbullar och makaroner, fyfan vad äckligt det såg ut och var! Det är mycket bättre i ötå:) Om jag ska vara ärlig så saknar jag rätt så mycket ötå skola. Jag tänker varje dag på att bytta tillbaks. Men jag vet att sen kanske jag vill dirket byta. Nu har jag inge skuldkänslor kvar. För att det är bara hon som ger mig skuldkänslor. Det är ett fult trick. 

 

Nu börjar allt från början igen, men sen är det lov:) Fick veta an sak under helgen: Jag är en moster:) För att Ida har två flickor som heter Emilia och Louisa:)Känns roligt att vara moster;) Nu så lägtar jag tills jag fyller år. Fast 16. 1 år, 9 månader och 14 dagar kvar tills jag är fri:) Då ska jag fort flytta långt borta. Jag kan inte leva så nära det här. Jag måste bort så fort det går så att jag inte påverkas. Jag vill ju faktiskt också göra det som är bäst för mig:)

Känns nu bättre när snön är borta. Jag orkar inte med långa vintrar. Det gör en bara deprimerad. Under dem senaste dagarna så hr jag sett saker på tv som jag inte borde. Saker som ger mig skuldkänslor. Alla säger att det jag gör är rätt men ändå känns det fel. Att hon lider på grund av mig. Eller så är det hon som ger mig skuldkänslor. Hoppas det går bort. Som det första gången gjorde. Längtar bara så mycket tills allt det är klart. Så att jag kan för första gången andas ut och inte ha något att oroa mig för.

Har varit nu två dagar hemma vid feber och ont i huvudet. Så då blev det ingen bloggning. Ärligt talat så är jag helt utmattad. Att stiga upp så tidigt och åka buss är jätte jobbigt. Känns ibland som att jag ska svimma när jag är så trött. Men det är bara att bita ihop. Egentligen så hatar jag att fylla år och julen känns inte alltid så kul. Det är ju typ årets bästa dagar men inte för mig. För jag kommer aldrig att få vad jag önskar mest. Alltid så där 3 veckor innan min födelsedag så tror jag att han ska komma på dagen jag fyller år. Att han ska ringa på dörren och berätta vem han är. Pappan som jag önskar fanns. Vid jul så är det samma sak. Jag tror på han ska komma. Jag tor att han finns. Men jag vet ju att han inte finns. Han är påhittad. Men ändå finns det en röst i mig som säger att han är verklig. Han kommer att komma. Men som kommer ingen och jag blir besviken. Jag vet att jag gnäller mycket om det. Men det gör så otroligt ont. Jag vill det mer än något annat. Först så trodde jag att jag skulle klara av att leva utan pappa. Men jag kan inte. Det är så svårt när man förlorar det andra. Det är bara ett sånt stort hål som aldrig kommer att bli fyllt. 

Nu snöar det också. Jag tycker inte om snö. Det är mysigt när det är jul men annars är det jobbigt. Vintern blir då jätte lång. Det känns ibland ensamt hära. Ingen känner mig så bra. Allting är så annorlunda. Det är absolut inte enkelt att byta skola. Ingen som känner dig så då finns det inget att prata om. Fast det finns i alla fall en jag kan vara med. Fast mera skulle var enklare. Jag vill bara hem. Jag vill bara ligga ner och inte behöva tänka på något jobbigt igen. Jag vet inte om det kommer bli enklare. Jag hör ändå inte riktigt hemma här. Jag han inte dirket anpassa mig vid happis. Jag hade Oulu i tankarna. Så då blev det svårare. Men man får se hur det går nu. Det som står högst upp på min önskelista är en pappa. Jag vill det så mycket att det låter vettigt i mitt huvud att jag har en annan pappa. Sitter och hoppas på att det ska vara sant. 

Snart börjar ett helt jätte jobbigt tråkigt spanska pass. Hatar det jätte mycket. Ska sen på teater. Livet är inge kul nu. Bara sugit. Bloggar senare

Vaknade idag jätte trögt. Hade ingen lust att fara till skolan och sitta i bussen. Sen så såg jag en grej som jag trodde skulle få slippa. Men det blir ju aldrig så för mig. Egentligen så är ju alla fantastiska personer. Men jag har svårt att tro på det om vissa. Men det finns många som jag vet är det:) Dem är snälla, öppna, skriver saker till en så att  man får ett smile påm läpparna:) Så tack för det!:D Jag hade en sån underbar dröm på lördag, jag drömde att jag hade en pappa som levde och var jätte snäll. Som krama mig och fick mig att känna mig så lycklig. Men sen vakna jag och märkde att det inte var på riktigt.

 

I fyran så gjorde jag en dum sak. Jag ville bli populär så jag härmade alla som var populära. Det blev helt fel. Jag blev någon som var långt ifrån mig. Det var inte ens som dem andra. Jag tvingade mig själv att tycka om saker som alla andra tyckte om.Jag försökte så mycket. Men det blev bara fel. Folk dömde mig för någon jag inte var. Dem tyckte inte om den personligheten. Det är inte ofta som jag har varit mig själv. Här på bloggen så är jag helt och hållet mig själv. Under sjuan så har jag inte heller helt och hållet varit mig själv. Jag har lekt en dum person. Jag var rädd att visa mig själv. Sen blev jag ännu en gång mobbad för någon som jag inte var. Visst har jag också sagt något dumt då och då. Alla gör det. Men det mesta var för att jag var så irriterad att bli dömd för någon jag inte ens är. Jag är ingen sån där party, jätte social människa som skriker, sjunger och dansar varje kväll. Jag sitter hellre hemma och tittar på en dokumentär om andra världskriget. Jag har aldrig tyckt om att säga fjortis, lol eller kbry. Jag har sagt det några gånger för att vara som alla andra. Men jag själv tycker att det är dumma onödiga ord som ibland kan faktiskt såra någon. Jag har mycket under skoltiden känt mig ensam, inte bra nog, utstöt. Mellanstadiet var nog jobbigast. Sjuan var enklare för då hade jag fantastiska vänner som stöta mig. Då klara jag mig. Men det var ändå så mycket annat. Den Jessica ni ser nu är den riktiga. Jag ska försöka hålla mitt löfte till mig själv: Att vara resten av mitt liv mig själv. Jag kommer nog förmodligen att bryta det igen och igen. Jag vet exakt era tankar: Hon bara skriver så för att skylla bort sin personlighet och skriver att hon inte var sig själv. Men jag vet i alla fall sanningen, det är det enda som spelar roll. Jag är ingen hemsk person, visst har jag gjort misstag precis som alla andra. Sagt saker som jag har ångrat. Det gör mig bara mänsklig. Ni har också gjort det.Ni har ingen rätt att döma mig. Ni har ingen rätt att döma någon. Om ni inte tycker om mig nu, visst man kan inte tycka om alla. Men då tycker ni inte om mig för någon som är mig själv. Det kan jag acceptera. Jag vet att livet i skolan är jobbigt för alla. Alla dömer alla. Men en sak ska ni veta: Jag gör mitt bästa för att inte döma någon. Men det händer ju. För alla. Jag har blivit dömd nästan hela skoltiden för mina kläder, mina ögonbryn, min kropp, mina skor, vad jag tycker om, mitt ansikte och en falsk personlighet. Det var ett utav mina största misstag: Vara någon jag inte var. Men jag förstår inte varför man måste säga något dumt till någon. Så himla onödigt. Den blir sårad och den som sa det mår ändå sen dåligt. Jag drömmer om att alla ska ha ett liv i skolan där ingen dömer en för något, mobbar en eller gör någon illa. Jag hoppas fler drömmer om det. Då kan vi göra det här helvetet till något enklare. Vi är snällare med varandra. Det kan väl inte var så svårt? Jag vet att det går, det gör ni också.

Nu så är det bara SOn kvar och då läser man om USA:) Sen ska man till moster:) En sak är så mycket bättre här i happis än i ötå: Ingen dömer en, man får ha vilka klädder man vill utan att få något negativt. Det är riktigt skönt:) Får hoppas på att helgen blir skön och att allt går bra, åtminstone ok:)

Snart har man bad, har haft det nu 3 gånger i rad så börjar liksom bli less. Igår så var vi tvugna att simma 20 längder och sen ännu 6 i tävling. Det är mer än dubbelt så mycket i ötå. Dagarna börjar nu igen gå otroligt fort. Man sitter på bussen till skolan sen sitter man nästan dirket på bussen hem. Det kanske börjar bli bättre nu. Men skolan är nu i alla fall bättre än i ötå. Lektionerna är roligare och det är roligare att vara här. Men man saknar ju sina vänner så klart. Men det är sånt man får stå ut med om livet ska bli bättre.

 

 

Igår var det första gången jag hörde på den, ni bhöver inte säga att jag är seg för det vet jag:)

Vill bara hem och sova men jag har ännu kvar mycket. Inget i själva livet har blivit sämre. Det är bara jag som tänker alldels för mycket. Jag gör det mot mig själv. Det värsta är att jag inte kan få det att sluta. Det gör bara så oooooooont! jag vet inte vad jag vill göra, det känns bara sååååååååå tungt! Men kom igåh den här saken: Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det.

 

Kom hem igår mitt på dagen, har sen vilat sen man kom hem:) Var på något konstigt sätt glad på att komma tillbaks till skolan. Det har nu börjar bli värre. Alltså inte livet utan att om jag inte har något annat att tänka på så ser jag alla dem där sakerna framför mig från sommaren 2011. Det var den värsta sommaren någonsin. 

Kom just för en stunde sen till moster och Jari, väntar nu på att moster ska komma sen ska vi åka till stugan:) Det känns bra att vara tillbaks till Oulu:D Jag har så länge jag minns alltid tyckt om Oulu:) Ända sen jag var 8-9 år så har jag viljat flytta hit. Jag blir så arg när jag tänker på det här: Hon brydde inte om mig, gjorde mitt liv skit men sen när jag vill fara så är jag världens viktigaste och hon kan inte leva utan mig. Så lät det inte för ett halv år sen.

Hinner inte blogga så mycket nu men väntar på bussen till Oulu nu:) Nästa gång jag bloggar blir nog på tisdag så see ya:)

Gjorde nyss ett matte prov jag inte hade tränat på med det gick typ jätte bra!:) Kanske får ett B eller A:) Känn så jävla awsome:) Sen har man 40 min rast och teknik:) Och revenge börjar ikväll:) + att man åker till stugan:):p och min redovisningen är klar:) Behöver inte göra mera!:) 

It´s a greeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeat day! :D 

Kanske är lite ego när jag sätter bara bilder på mig själv:p

Bara 6 timmar kvar av skolan. Hoppas att det går fort. Längtar jätte mycket tills imorgon när vi åker till stugan:) Snart så har man bad igen, tycker inte direkt om det. Men det är som det är. Men jag hatar att jag måste vänta en hel månad till. Men dagarna får gå fort. Jag sakanr att spela basket. Men jag hinner inte nu och när jag kommer hem så är jag jättetrött så att jag knappt kan hålla upp ögonen så jag orkar inte. Då skulle jag bli helt utsliten. 

Nu har man bara torsdag att fara till skolan på. På fredag så åker jag och mommo till stugan. Sen kommer vi hem på måndag. Önskar att vi kunde vara längre. Men det blir en skön helg:) Är typ nu ashungrig, har haft efter lunch bad för första gången här i happis. Får hoppas på att morgondagen inte blir jobbig och den går fort. Men imorgon börjar revenge:) Det är ett utav mina favorit program:)

Jag sitter och tänker på sånt som gör mig depp, sånt som jag inte borde tänka på. En sak gör riktigt ont .När jag tänker tillbaks på det. Det värsta var att det var plannerat, att man visste.Det var just det som gjorde så ont.

Börjar nu tycka att det här är en riktigt konstig klass som jag har hamnat i. Finns uppkäftiga och rasister. Fattar inte dirket något. Jag har många gånger(nästan varje dag) tänkt på att komma tillbaks till ötå. Men då skulle jag ändå vilja fara därifrån efter två dagar. Så det skulle bara vara ett dumt misstag. Hoppas att jag aldrig gör det. Det blir ännu att vänta en månad innan det kan bli något. Jag hatar att vänta så länge. Det känns jätte jobbigt.

Har inte hunnit blogga för att igår var vi hela dan ute. Hade oreientering i skogen, inte direkt min favorit sak.  På ett halv år så har så mycket förändras. Många begandlar mig annorlunda. För så kändes det som om jag inte allls var viktig men nu känns det helt annourlunda.