Spelar egentligen ingen roll om någon läser det här men hade bara lust att skriva lite vad jag känner. Jag hatar hycklare. Exempel såna som verkar vara jätte snälla och behandlar alla snällt förutom en person som man behandlar som skräp. Det är bland det värsta jag vet, eftersom att jag har gått igenom det i flera månader. Och under nästan hela mitt liv har jag behandlas som en dörr matta. Som om jag vore ett värdelös. Det spelar ingen roll om man gör illa mig, jag ger inte tillbaks, jag fortsätter att le. Och bryter till slut ihop utan vittnen och blir deprimerad. Men fortsätter ändå behandlas som helt värdelös. Som om att allt på mig är så himla fel. För att vara en dörr matta till typ 7 personer, kräver ett väldigt starkt psyke och tålamod. Jag är glad att jag klarar det. Jag har märkt en sak. Det är mycket skönare att vara ensam än med människor som man är skräp för. Men att vara ensam är också väldigt jobbigt. Hur mycket jag saknar Sandra är obeskrivligt. Min "syster". Hon fyllde hålet av nära vän och syskon. Och hur mycket jag längtar efter mitt nya liv. Om ett år så kommer jag vara inne i det. Jag kommer bara hålla kontakt med få människor från mitt gamla liv och det kommer att vara så skönt.