För första gången på en torsdag så slutar jag kvart över ett. Fick veta att dem bestämmde sig för att inte göra någon operation på mommo. Så det blöir senare. Annars har dagen varit helt ok. Tagga lov!!:)

Längtar tills skolan slutar. Sov rätt så dåligt så är ganska trött. Sen när man kommer hem blir det ännu tränning. Har typ hitta världens bästa tränningspass blandat med cirkeltränning och kondition. Måste tränna för att anars blir man så trött. Men i alla fall imorgon ska mommo på en operation. Jag hoppas så mycket att allt går bra. Jag vet inte vad jag skulle göra annars. Jag vill inte längre sörja eller ha någon anledning att göra det.

Solen lyser nu så skönt och varmt, hoppas på att våren är på väg. Allt kvällen innan skolan så förväntar jag mig det värsta men sen så blir det bra och mam blir glatt överaskad och man får så mycket mer ork att fortsätta. Men sen finns det ju alltid dem som vill få en att må sämre genom vad som helst. Men det är bara att inte bry sig och låta det vara. Taggar i alla fall tills nästa vecka med lov!:)

 Sov lite sådär igår så är ganska trött nu och sådär småsur typ. Har skidor idag, taggar inte direkt. Bloggar nog bättre imorgon

Jag vill bara att du ska veta hur mycket jag tänker på dig. Du gjorde det finaste du kunde när du dog, du tog bort min ilska. Du ska veta att jag inte klandrar dig. Du varken ville eller valde att synda så svårt. Men du valde det som fick dig att synda för att du inte hade något annat val för att sig själv känna dig bättre. Det enda jag ångrar var att jag inte vågade kontakta dig fast att jag vill. Det värsta är att du dog innan jag fick ta farväl. Det är mycket jag skulle göra för att se dig igen och bara få en kram. Jag vet att du vakar över mig och jag hoppas att du är stolt över den jag är. När jag tänker på dig så gör jag allt för att tänka på dem bra minen om dig och det får mig att le.  

Bara 3 timmar kvar och det är slut. Alttid lite jobbigt första veckan efter man har varit sjuk men det börjar nog gå över nu. Sitter nu på tekniken och är typ jätte hungrig och så är det inte så god mat heller, helt great! Saker är

nog bättre när man själv börjar försöka ordna upp det istället för att inte göra något. Men jag har väldigt, väldigt tråkigt.

Bara hlva dan kvar och sen fredag kvar. Får hoppas på att man får lite rast från skolan. Känns lite över huvudet. Jag hoppas mer än något annat att den blir som det var. Det skulle vara så mycket enklare, man kanske måste lida lite för att nå dit men det är värt det. 

 

 

Även om den kan ses som sad så får den att känna mig starkare

Idag så är det kasnke lite av en bättre dag, tror jag i alla fall? Men hoppas på det. Jag håller på att drunkna i skolarbetet. Har så mycket som ska vara klart, jag fattar inte att jag klagade på det i sjuan för att det är mycket mer nu. Dagarna är längre och solen lyser mer och mer. Jag har saknat solen för att den lyser alltid upp ens liv än hur mörkt det är. Jag måste bara säga att jag är stolt över mina släktingar. Min mommos halvbror gick ut i kriget när han var sjutton och blev skjuten. Min morfar gick ut i kriget när han var 16 och var med i hela 4 år och klarade sig.

                                                                  R.I.P

Juha Willman 1922-1939-40                                                        Jaakko Tamminen 1925-1974

Har snart promenad, taggar inte direkt. Det är en ganska jobbig dag på båda sätten. Men annars efter skolan så är det nog bra. Att vara i skolan så här gör mig faktiskt ledsen. Jag tänker på hur det var och ler. Hur kunde det gå så fel? Och på så lite tid.

Saknar hur varmt solen brukade lysa.

I will always chose YOU. YOU mean the most for me. YOU have always been there. And even now when YOU aboned me I will always be there for YOU, no matter how angry I am at YOU. No matter how much YOU hurted  me and bring me to tears. I miss YOU every day and how we used to be. Every day I see YOU I just want to go to YOU. Allt the moments we had I will treusure in my heart and wear it with proud and I hope YOU do the same.YOU mean the whole world for me. I didn’t ask to have YOU in my life but I have and I’m so happy you are. And all I can finnish with is: I hope YOU open your eyes and come back to me and when you’re ready I will stand with open arms. YOU will always be welcome in my life. 

 

Känns ganska mycket nu skit. Förra året så tyckte jag att det var så dåligt det kunde vara, det gick inte att bli värre men det är fel. Det kan alltid bli värre. Det finns alltid mer att förlora om man har något. Jag frågar alltid: Hur mycket? Räcker det inte? Jag går på mina knän och ber ödet att inte ta mera. Det räcker nu. Var det inte menningen att det skulle bli bättre, skulle inte ödet ge. Jag föll ännu längre ner och det enda jag har är att hoppas på är att jag är stark nog för att klara av det. Men det är många gånger det inte rcäker och det blir förbjudna tankar. Jag lovade mig själv att sluta. Jag försöker så gott jag kan. Men dem andra bara ser ner på en och tror att dem är bättre. Jag syndar ändå hela tiden. Jag tänkar väldigt dumma tankar av andra. Jag kallar dem för elaka saker i mina tankar och det är nästan lika illa som att säga ut det. Och det är säkert kul att utnyjtta det för att krossa mig. Eller så att jag går sönder. Jag fattar inte varför man måste säga/tänka saker till den som har ingen skuld åt en. Varför måste man ge dem där blickarna? Dem blickarna som får en att känna att något är fel. Varför måste man igonera någon? För att man hatar eller är less på den? Eller bara för att man känner för det eller för att man är lite sur på den. Det gör mer ont än vad man kan tro. Varför fortsätter vi att göra illa varandra? Vi är den nya genartionen som ska göra världen bättre. Men sanningen är att vi är nog den värsta genartionen. Vem gjorde skolan till en enda lång skit drama serie? Svaret kommer alltid att vara vi. Det finns ingen annan att skyla på än oss andra. Vi har gjort det så här och vi ser inte det själva. Vi leker oskyldiga medan vi är hemska.

Vågade inte fara till skola igår efter att jag hade fått så mycket näsblod att det inte gick. Har varit nästan hela veckan hemma så man kan säga att jag är lite av uttråkad. Ångrar ganska mycket att jag kom till skolan på torsdag. Det gjorde bara saker sämre. En sak gör mig så otroligt arg. När en person är jätte ledsen och kanske inte så rolig att vara med så överger bara alla den. Om någon betyder något för en så lämnar man aldrig den ensam. Jag skulle i alla fall aldrig aldrig göra det. För en dag det kanske det är ombytta roller. Man vill bli lämnad. Jag kan inte säga hur mycket jag hatar mig själv nu, både på utsidan och insidan och dem omkring det gör det bara värre och värre.

Nu är jag tillbaks till skolan men mår nästan sämre än vad jag gjorde igår. Så ska försöka hålla ut dagen utan att typ kolapsa. Det är ganska mycket som är skit nu.

Jag kunde inte gå heller idag till skolan men imon ska jag. Ska i alla fall till kyrkan på kvällen, lovade att läsa en bön och så får jag hoppas på att rösten håller. Är ganska hes så det kommer nog inte att låta så bra men det får vara som det är. Börjar gå på bättrningsvägen

nu sitter man hemma och är sjuk.Har knarkat halstabbleter så mycket att man spyr och så har man typ feber. det enda positiva är att man får vara hemma. Jag ska kanske imorgon till skolan beronde på hur det känns. Men det är ändå bra att jag blev sjuk för att jag skulle inte klara av att vara i skolan. Och jag längtar absolut inte tillbaks heller. Men ska nu njuta av att vara hemma pch vila och förbereda mig för skolan. Med ett annat ord skit.

Äntligen en måndag som man är ledig. Men jag har ändå mycket att göra. Dem senaste dagarna har varit jobbiga sen fredag så är inte på topp nu. Jag och min bästa vän kudden i min favorit plats sängen:)

Gjorde nyss biologi prov. Hoppas att det gick bra. Men nu har jag bara en lektion kvar och sen är det helg:) Min favorit program, film, bok och sport och mina favorit låtar under 2012

Har nu bara eng och hk var så det känns nice. Och dagarna är lite av bättre. Hade på morgonen också rolig jumpa, hade basket. Var inte så direkt bra men det får duga. Gjorde säkert skit många faul och typ två mål och slog på händer och bollen. Hahahaha, det har jag alltid gjort:) Dagarna blir längre och så blir glädjen.

Har nu lite av håltimme, fick sluta tidigare från kemin. Förr ett år sen så brydde jag mig inte riktigt om skolan men nu satsar jag på höga betyg. För att jag kan, jag har alltid kunnat men inte orkat. Det är ganska frusternade att inte veta hur man mår. Dagarna går och jag orkar inte gråtta och bara fortsätter och hoppas. Sen vet man inte längre och har inget svar. Och allt blir förrvinrande.

Om man förlorar någn vitkigt, eller flera känns det som att ens liv är förlorat. För varje dag som går hamnar man i ett djupare och djupare hål. Man skärs bort från omvärlden och lever i sin egen värld. Ju längre man kommer in i hålet ju svårare blir det att hjälpa den. Men om du slutar hoppas på människor för tidigt så då kan man inte hjälpa och det är själviskt för att man ger upp för fort på människor som behöver en. Än hur mycket människan står emot ska man fortsätta, så längre det krävs. Det kan vara en vecka, en månad, ett år eller flera. Men vad du än gör så ger du inte upp. För att om människan är viktig så ger man inte upp om dem för att om situation blir omvänd så skulle dem inte svika dig. Man fortsätter kämpa tills dödsdomen kommit. 

Tisdag igen, det är en ganska jobbig skoldag men det är bra efter. Våren är här om två månader och det känns skönt. Livet fortsätter och jag ska fortsätta le ovasett vad som är inom mig och hoppas på bättre. Det är allt jag behöver är hopp och tro. Och tänk på vad ni säger och gör det kan göra någon mer ledsen är ni någonsin kan förstå. 

Måndag igen och har inte dirket tid att blogga. Kommer att blogga bättre imorgon. 

Har inte direkt kunna blogga under den här veckan för att jag har praoat hela veckan på biblioteket. Det var varken bra eller dåligt. Det bästa var med sovmorgon och att ta en liten paus från skolan. Exakt nu för ett år sen var jag så deprimerad än jag någonsin har varit och kommer bli. Jag hade riktigt dåliga dagar. Men nu har det varit rätt så bra så jag tänker inte nu skriva något depp inlägg. Jag försöker att i verkligheten vara så positv jag kan för att man skadar människor omkring en genom att vara ledsen och negativ. Men när jag skriver på bloggen så tror jag i alla fall att det inte skadar någon. Jag just kommit på en sak: Smärta har 3 stadier.

1.Man vågar aldrig säga något om det och man blir så deprimerad och ledsen att man håller på att sprängas

2. Man visar det man känner och öpnnar sig alldels för mycket och pratar alldels för mycket om det

3.Man börjar tänka lite, om vissa saker är man tyst men om andra säger man till dem man borde säga till