Nu är det igen lördag, känns ibland som att veckan aldrig tar slut. Många säger att det inte kan bli värre för mig. Jag är redan längst ner på botten. Men det kan bli ännu värre. Det kommer det också att bli. Men då hoppas jag att jag är långt borta så att jag slipper se på allt. för att det är så här: Faller en, faller alla. Eller alla kanske inte faller. Det bara åtser vem som kommer att stå sist kvar.

Ni får kalla mig konstig om ni vill men det här är nog det som jag önskar mest: Mamma säger: "Ove är inte din pappa" Du har en annan. Här är hans namn. Han vill träffa dig. Sen träffar jag han och jag börjar bo hos han och jag blir lyckilgare än vad jag någonsin har varit. Det har jag önskar mig så mycket och länge. Men det skulle vara helt hemskt om. Jag eller han dör typ nästa dag. Då skulle det vara borta

Nu är det bara SO kvar sen får man fara. Sen är det helg:) Allting går så söligt. Allting dras ut. Det är som att man ska vänta till jag är 18. Jag tänker inte vänta så länge. Det har redan gått för lång tid. Men nu är i alla fall det värsta över. Det har gått ett par veckor och nu känns det bättre än vad det gjorde först.

Nu så väntar man bara på att åka hem. Regnet bara öser ner. Men mitt hömur är uppe nu. Var bara lite trött innan. Blev lite jobbigt. För mycket. Men direkt när man får gå så frå man ett smile på läpparna:)

Igår så for vi tjejer till labonté och åt. Det var jätte kul:) jag har saknat er så mycket!<3 Det var synd att rebbe var tvungen att fara så tidigt. Men sen så for vi till konsum och sen till Jennifer. Tack för en härlig kväll:)<3 Det var en lycklig tjej som gick igår till sängen:) Hoppas att vi ska nu vara inne, det är iskallt och regnar. Får hoppas att den här dagen blir bra, bättre än tisdag i alla fall:)

Jag vet att jag gjorde värsta klagoinläget igår. Vara bara så sur och ledsen. Men nu är det en ny dag:) Idag så ska man fa ut och äta med tjejerna:) Så jag längtar till dess. Hoppas att bussen är tidigare i ötå:) Det är ändå konstigt att jag sitter och tänker och önskar något som jag ändå aldrig kan få. Det är en rätt så självklar sak som jag verkligen vill ha

Nu längtar jag så mycket tills jag sitter på bussen hem. Har för det första sovit jätte dåligt och sen så kan man knappt hålla up ögonen. Sen håller man på att somna 10 min innan man är i happis. Sen är bussen sen. Sen kommer man försent. Sen är det jobbiga lektioner. Sen gnäller man på att jag håller slarvigt datan. Sen blir man bara så trött och sur.  Sen hör man på ledsen låt då börjar man tänka på sitt liv som är för sad för att kalla ett liv.

Nu är man igen tillbaks till skolan. En helg känns som en timme. Men längtar i alla fall tills imorgon när vi alla fem ska fa och äta:) Det är länge sen vi gjorde något alla tillsamans. Nu är lila rebbe en fjortis:) Grattis!:)

 

Nu har det varit en skönn ledig dag:) Jag har en sån jobbig sak kvar att säga. Nästa vecka ska jag till torneå och börja på vardagarna bo där. Jag vill inte ens tänka på hur mamma kommer att ta det. Men det får nu vänta lite. Men jag har nu inset det här: Det här är jävla inte rättvist! Det är väldigt orättvist! Jag förtjänar inte det här, ingen gör det. Först måste jag leva utan en pappa, sen utan min mamma och jag får inte ens ha kvar min bror! Jag gör allt för att åtminstone ha ett utav dem.

Solen skinner och det är rätt så varmt:) Det får mig att bara le:) Är ledig också på måndag, men en dag är för lite. Snart så ska vi nog åka till stugan:) Nu ska jag bara skita i allt, bara njuta av att det är en fin höstdag:)

Snart så ska man göra So prov. Afrikas länder. Kan inte direkt så mycket. Men snart så får man fa hem. Sen så är är man ledig också på måndag:) Det skulle vara riktigt skönt och få en vecka ledigt från skolan. Jag skulle behöva det. Jag har seriöst lust att skolka.

Någon som jag saknar-David

Någon som är störd men jag älskar ändå-Rebecca fors

En nära vän till mig-Vilma Sannemalm

Någon jag kan lita på-Evelina Kauppi

Två som har hjälpt mig i ny skola- Ellen Norgren och Nina Svarvare

En vän som jag har bårkat med i många år men blivit sams med-Mari Niemestö

En som jag har kommit nära i happis-Nina Svarvare

Någon som jag är tacksam till-mommo

Någon som jag är glad att den finns-moster

 

Nu är det ett år sen jag skapade den här bloggen. Då hade jag inte mer än 5 läsare. Mycket har hänt sen då. Eve hjälpte mig att fixa min blogg. Då visste jag knappt hur jag skulle skria ett inläg. Då så skrev jag mycket annourlunda än vad jag gör nu. Då skrev jag en massa fake happy things. Men det känns mycket bättre att skriva sanningen.

Nu har i allla fall halva veckan gått. Jag skulle faktiskt ljuga om jag skulle säga att jag alltid i hela mitt liv har varit mig själv. Jag har försökt. Men på mellanstadiet gick det inte längre. Alla hade förändrats så då fick man göra det själv också. Det skulle vara så enkelt om ingen sa något dumt. För att det är dem duma orden som sårar oss så mycket. Som får oss att sitta att gråta. Alla säger att det kommer att bli bättre. Men hur ska jag kunna glömma allt som jag har sett och hört? Det komemr ju alltid vara kvar. Det kanske inte kommer att göra så ont längre. Hittade dem här, tycker att dem är som mig:)

Om du tror att världen är perfekt så har du inte sett livets spratt. Om du tror att du är perfekt så är alldels för dum att veta något. Om du tror att allt är draget med linjal och är rakt så undrar jag om du har en hjärna.

Nu har det gått en vecka sen min pappa dog. Det känns som att det borde ha gått en månad. Tiden går söligare. Känns bättre när tiden går fortare. Jag har faktiskt inte gråttit nu på 4 dagar. Det är i alla fall bra. Jag vill bara att det ska vara oktober. För då flyttar moster till torneå. Måste börja  lite försiktigt. Men sen kommer det där att säga till mamma. Hon fattar inget eller hon kan inte. 100%omöjligt. Men får bita ihop och göra det bästa av allt. Måste bara tänka på att när jag är 16 så får jag fara härifrån. Så långt bort jag kan. En sak stör mig. När mamma fick reda på att jag hade börjat i haparnada så sa hon att jag splittrar familjen. Men sanningen är att det har aldrig funnits en familj. En familj består av mamma, pappa och barn. Som ni vet så har inte min pappa varit där. Mamma kan man säga att hon inte heller har varit där. Fast att borta från huvudet. Samma sak är med David. Så ordet "familj" är inte något man kan använda. En sak ekar i mitt huvud: "När en faller så faller alla"

Har nu inget annat att göra än att blogga. Så jag ska skriva nu lite sanning om mig när det är så tråkigt

1. Jag har bott i Överkalix i nästan 5 år

2. Jag är rätt så känslig( särskilt när det handlar om kompisar och skola) 

3. För lite mer än 7 månader sen så gjorde jag en dum sak anser många( jag själv vet inte riktigt)

4. Jag är inte alltid lugn och snäll som jag försöker vara

5.Ibland så tvingar jag mig själv tycka om saker så att jag ska passa in

6. Jag är jätte rädd för allt det där med andar och sånt. Jag har som varit tvungen att hålla på med det sen jag var 6. Ni kan gissa vem som har tvingat mig med det.

7 Jag tycker inte om skräckfilmer. 

8. Jag är inte rädd för att dö

9. Jag är rädd för att vara ensam och inte klara av det. Sen försvina och missa dem finaste sakerna.

10. Jag är rädd för att jag ska utsätta mina barn (om jag får) för samma sak som jag har gått/går igenom

Nina Dobrev är en helt fantastisk skådespelare och person:) Jag ser väldigt mycket upp till henne. Skulle vara en sån stor ära att få prata med henne:)

Försöker att inte tänka. Det känns faktiskt bättre när man bara sitter och tittar på tv och inte tänker. Men ibland så blir man tvungen att tänka. Förra veckan var bara så skit. Döden har varit i huvudet så mycket att det blir nästan omöjligt att tänka. Men får hoppas att det blir bättre nu. Jag vill säga tack:)<3 till alla er som finns för mig. Men just nu så har jag ingen lust att prata för att då måste man tänka. Vill bara göra roliga saker:)

Fjärde dagen sen jag fick veta att min pappa hade dött. Det blir lättare. För varje dag som går så kommer man pytte lite över det. Till slut så har jag kommit över det helt och hållet. Nu har jag i alla fall fått en dag. Det passade ju verkligen jätte bra att man kommer till skolan och så hotar någon med att skjuta alla just efter att man fick veta att sin pappa hade dött. Så att det enda man har i huvudet är döden. Just precis vad jag behövde. Men jag var ändå inte så rädd. Men det är i alla fall över nu. 

Nu ska man hem och har en hel helg för sig:) Jag ångar mycket att jag for den här veckan till skolan

Nu så verkar allt var normalt i alla fall. Efter en stund igår så fick alla åka hem och allting var bra. Inget hände. Men det blir så himla jobbigt att bara tänka på döden hela tiden.

Nu har skolan blivit hotad att någon ska komma och skjuta elever. Sitter nu inlåst i ett klassrum. Tror inte att något kommer att hända. Men skriver det här ändå. Jag älskkar min familj och mina bästa vänner. Ni alla vet vilka ni är så orkar inte skriva era namn. Ta hand om varandra. gör det som en tjänst till mig om något händer.

Idag så for jag till skolan igen, ångrar att jag gjorde det. Hade varit mycket bättre att stanna hemma. Men dagen kommer att gå fort. Snart så sitter jag på bussen hem. Jag trodde inte att det skulle bli så här jobbigt. Även om han inte fanns i mitt liv så kändes det på något sätt bra att han i alla fall levde. Men nu är han borta för alltid. JAG KOMMER ALDRIG NÅGONSIN I MITT LIV HA EN BRA PAPPA INTE ENS EN SOM INTE FANNS I MITT LIV. Jag vill inte helst inte tänka på det. Det gör riktigt ont. Men jag måset tänka på det. Jag kan inte igonera det resten av mitt liv. Jag har en sån konstig känsla som är svår att beskriva. Det är smärta och sorg blandat med lättnad. Det kommer nog att vara mera jobbigt nu en tid. Men jag vet att jag kommer att komma över det. Om jag klarar av att titta på ett helvete så klarar jag av det här. Jag känner i alla fall ingen ilska mer åt han. Jag har förlåtit han för allt det hemska han har gjort. Det enda jag kan vara arg på är alkoholen. Men det kommer att bli bättre. Behöver bara lite mera tid. 

Nu har man blivit sjuk också:/ Men om det håller till måndag så slipper jag fara till skolan. Det är inte att jag mår dåligt dära bara utan att det är så jobbigt att vakna kvart i sex och sitta över tre timmar i buss. Jag har börjat bli bättre på en sak. Varje gång jag börjar tänka för mycket så tänker jag på dem bästa sakerna som har hänt mig och dem bästa sakerna som jag önskar. Förrut så hade jag jättesvårt att göra det. Det är inte så enkelt men äntligen så kan jag:D

Älskar fredagar<3 So går fort. Sen väntar man på bussen och är hemma kvart i två. Igår på kvällen så var det inte så kul. Mamma gör allt för att jag ska fara bort från happis. Hon tror att allt är så jävla enkelt. Hon vet ju ingenting och det är bara värre när hon, man kan säga är borta. Jag har typ varit nu skitsur. För att jag kan inte säga som det är. Det blir bara jobbigare för att jag är så feg. För att jag inte orkar höra på skrik. Inte orkar bli rädd. Inte orkar hålla på så här länge. Det har varit så här sen januari 2011. Ingenting händer. Man måste bara sitta och se på hur det blir värre. 

Vet inte om jag skrev rätt men har pluggat tyska i två veckor. Har nu ganska lång rast nu. Sen börjar idrotten. Det är för fullt nu. Jag måste få bort något från huvudet. Att något blir bra igen. Bara en sak skulle göra det bättre. Om bara åtminstone en sak kunde bli bättre. För då så är det inte överfullt. Det kan vara vad som hest av alla sakerna. Jag hatar väntan. Det är den som dödar en. 

 Nu vill jag bara sluta lektionen och åka hem. Hade en rolig idrott. Det var samma frisbe grej som i ötå. Jag har nu lättat mitt hjärta lite så då känns det bättre. Längtar så himla mycket till fredag. Jag hoppas att vi kan göra något. Smsa mig:)<3 Börjar bli en tråkmåns på helgerna. 

 

Saknar sommaren och att vara i stugan:)<3

Vet inte direkt vad jag ska blogga om. Snart börjar SO. Den är roligare än med den där jävla häxan GWT. När man ändå tänker så är den här klassen likadan som i ötå. Vissa killar liknar mycket varandra. Och vissa tjejers personligheter påminer mig om tjejerna. Jag måste ändå säga att jag skäms ibland över visa saker. Jag tar ganska för givet mommo och moster. Att dem alltid ska vara där. Dem kommer ju inte vara hela mitt liv där. Men jag vet att dem kommer att vara dära så mycket dem kan. Jag kan faktiskt leva utan mamma. Jag har lärt mig att göra det. Men utan David vet jag inte. Han har varit den viktigaste.

Är redan trött på skolan. Jag vet att det är bara tredjeveckan. Nästan alla lektioner är mer än en timme. Jätte många är typ 80,90 min och sen tror jag att en är 100min. Det känns ändå lite som om det inte vore sant. Jag skulle bara vakna i mitten av juli och börja i ötå. Ibland så känns det som att hela livet är en dröm. Eller det är nog mer en mardröm. Sen hoppas man att man vaknar och allt här perfekt. Det skulle vara nice. Jag längtar så mycket till fredag när den är två för då är man hemma. Men jag ska se nu hur allt blir. För att vi har hittat en tant som hyr ut ett rum. Så då kanske jag bor på veckorna i happis och sen på fredag komma hem. Sen blir det annorlunda i oktober. Vissa nätter så drömmer man dem finaste sakerna. Sakerna man så önskar man hade. Sen vaknar man och inser att allt bara var en dröm. Sen sitter man hela dagen och är deprimerad för att drömen inte var sann. Det har hänt mig så många gånger. Nu är jag är äldre så fattar jag hur viktiga ens föräldrar är. För några år sen så trodde jag att jag inte behövde det. Men idag så inser jag hur beronde man är av det. Så ta inte för givet era föräldrar eller syskon. Dem är dem viktigaste personerna i livet.

Jag vet inte om du ännu läser min blogg. Men jag vill ändå skriva det här til dig. Du vet vem du är. Och du kanske tycker att jag är feg när jag skriver det här på min blogg, ja då kanske jag är feg.

Du sårade mig djupt. Du skrev saker som fick mig att gråtta i timmar. Jag trodde verkligen att du var min vän. Det första halvåret i alla fall. Sen börja jag att fatta att något var fel. Du pratade knappt med mig längre. Jag frågade dig på ett konstigt sätt men jag fick inge svar på det. Men jag vill att du ska veta att jag såg dig som en utav mina bästa vänner. Jag tyckte verkligen om dig. Jag vet inte om jag gör det längre. Jag vet inte riktigt hur du såg mig. Jag vet nu att du inte tycker om mig. Men jag fattar att man inte kan tycka om alla. Men du har aldrig riktigt varit ensam med mig. Den riktiga jag. Jag är nästan en helt annan person då. Så egentligen så kännner du inte mig. Jag vet inte om känner dig. Jag vill bara att du ska veta att jag tyckte att du var en utav dem finnaste människorna på jorden förrut men efter allt det så kan jag inte säga längre samma sak. Jag vill bara att du ska veta.

Hatar hur fort helgen går. Varje sekund så har jag något att tänka på. Det känns som mitt huvud ska exlopdera. Jag trodde aldrig att jag skulle längta tillbaks till ötå. Jag blev nog lite fast. För jag har ju ändå bott där i 9 år och gått skola där i 7 år. Men jag kan inte ge upp och fa tillbaks. För ändå så skulle jag vilja fara där i från efter två dagar eller något sånt. Jag hatar att jag ibland ljuger åt mamma. Om jag skulle säga som det var så skulle det inte direkt bli så kul. Jag är rädd för att höra mera skrik. Det är bland det hemskaste som finns när någon skriker på en eller mot inget. Sen måste man sitta och se på allt. 

Jag saknar så mycket er<3