Äntligen Fredag igen:) Nu börjar det bli lite nervöst till nästa vecka när man åker. Allting har nu varit bra så är nöjd men jag har lite bloggtorka nu

bra låt:)

Jag tycker faktiskt om torsdagar. För att då vet man att det är fredag imorgon så det är alltid kul. Förresten har nog glömmt att säga det här men mamma har vunnit en resa till Alicante i södra Spaninen. Och jag ska med:) Vi ska åka den sjunde december:) Så det blir nog kul och ta det lungt i en vecka. Jag ska bada jätte mycket och äta jätte mycket jordgubbar:) Hoppas att vädret är soligt och varmt hela tiden. Det blir lite läskigt att flyga. Jag är lite rädd att vi ska störta ner i havet och drunkna. Men man får hoppas att det inte händer:)

Till nu så har det varit bra men man får se hur resten blir. Det är jätte jobbigt för att dem sakerna som har hänt på riktigt som jag bara vill glömma har jag börja drömma om. Så att det blir som en flash back tillbaks till det som man vill ha bort. Jätte kul..

Har nu varit lite bättre. Men känns ändå konstigt och kallt. Som om att allt har förändrats när jag var borta. Börjar nu kännas väldigt trött. Önskar att man sluta redan nu men det är bara en till lektion. Jag trodde att jag hade kommit över min pappas död. Men det var var för bra för vara sant. Det går inte på två veckor. Och nu så kommer det tillbaks så klart och får tårar att rinna.

Redan måndag, hade sriöst lust att bara skolka resten av åttan. Allt känns så jäkla skit. Jag trodde att det skulle bli bättre. Allting är bara fel. Allting jag gör är fel. Det finns inge rätt med vad jag gör. Alltign är bara fel, fel, fel, fel. SÅ jäkla less

Efter den här veckan var jag helt utmattad mentalt. Men nu får man vila. Det är som alltid när det börjar gå uppåt så kommer något som puttar ner mig igen. Sen får man börja om från början. Så har veckan varit. Men det verkar inte finnas något att göra åt det så då får det vara som det är.

Känns lite som en bättre dag idag. Har fått reda ut så då ska det nog bli bra. Jag längtar tills jag får sluta. har under den senaste tiden kännt mig osynlig. Så det var skit. Ibland så kan jag vara jätte känslig för att vara ensam men ibland tar jag det som ingenting. Det känns som att jag har gått en månad i ötå fast att det är bara andra veckan. Jag trodde att tiden skulle gå fortare här men jag hade fel. Den går precis lika segt som i happis. 

Jag tror inte att dagarna kan bli bättre än måndag. Det är bara att nöja sig. Jag har faktiskt inte direkt någon blogglust nu så jag bloggar imorgon 

Please don't judge me, start knowing me insted. Please don't judge others, start knowing them

Alla säger att veckan går fort. Men för mig känns det som att allting går söligt. Men det roliga går fort. Det jobbiga tar så mycket längre tid. Tårarna hinner bli till ett hav innan det har slutat. Allt omkring mig tar så lång tid på sig. Att stå ut så länge känns som en evighet som tar aldrig slut. 8 månader och lite till. Jag försöker se det som för varje dag som går så är det en dag mindre kvar. Men det är för många dagar. Ensamhet känns inte som något jobbigt längre. Till slut har man vant sig så mycket att det är något man tar som inget. Det skulle kännas så mycket bättre att skriva hela sanningen istället för halva. Men jag kan inte göra så. Det finns människor som använder det emot en. Det känns som att allt jag hade har ryckts ifrån mig. Det som jag behöver, det som jag aldrig kommer få. De som är er vardag. Jag känner mig bara så svag och tom. Allting är borta. Glädje känns omöjligt att känna.

Igår så var dagen faktiskt riktigt bra. Och den här dagen känns att bli lika bra. Men det finns en sak vi alla måste tänka på. Vi är faktiskt förebilder för dem små. Och när vi säger kbry och sånt så gör dem små det också. Det är vårat fel om små är dryga. För att vi är dåliga förebilder. Nånting bra att tänka på

 

Nu är man tillbaks till ötå. Jag tittade på vad jag skrev för en månad sen och då stod det: Jag hoppas att jag aldrig gör det misstaget. Men nu har jag gjort det misstaget men det känns inte som ett misstag. För att det är kortare tid än vad jag trodde. Förra veckan kan man besrkiva med två ord: SKIT och SKÖNT. Jag tänker inte förklara varför. Men det är väldigt skönt att slippa åka buss. När jag kom tillbaks så kändes det som att jag hade varit borta en evighet. Så otroligt mycket har hänt sen jag var här sist. Jag känner mig stark men ändå så otroligt svag på samma gång. Som att jag kan klara av vad som helst men ändå att jag brter ihop för alla små saker. Sen har man ännu blivit halv föräldralös på den tiden jag var borta. Och allting har hoppat på samtidigt.

Jag hoppas att ni läser det här. För det första så var det inte till hela klassen. Jag ville inte peka ut någon. Jag var chockad av det som hände. Jag tyckte att det var kränkande åt henne och jag har aldrig sett någon säga så emot lärare. Istället för att prata som andra så skrev jag.Jag borde nog inte ha skrivit det. Jag är ledsen att du är arg. Men det var ju inte som att jag tycker att du är en dålig person. Men det du skrev till mig var väldigt fel. Jag tänker inte publicera era kommentarer. Men det är konstigt att ni läste det där inläget nu när jag skrev det för en och en halv månad sen.

Jag hinner nog inte blogga imorgon så att det är nog sista gången jag bloggar på ett tag. För att det dröjer nog ett tag innan jag får min data så då blir det bloggpaus. Bare en morgon kvar att vakna så tidigt. Jag vet att ni orar att killarna ska börja mobba mig igen. Men får väl göra det då. Jag tänker inte bry mig. Dem skadar ju lika mycket sig själva som mig. Dem borde tänka på det. 

Jag kan inte säga hur mycket jag vill ha en pappa. Hur viktigt det är. Hur viktigt det också vore för David. Ni som har pappa kanske inte förstår men när man växer upp utan pappa så blir man demprimerad och arg. Jag är både och. Men jag tror att David bara är arg. Man märker det. För att det är så orättvist. Alla vuxna säger att man måste lära sig att världen är orättvis. Men ibland så är det alldels för mycket borta.

Nu är allting klart till ötå. Nu är det bara 3 dagar kvar. Måste lämna in böcker, data och sånt:) Men det blir så skönt att slippa åka buss. Jag kan inte sluta tänka på det hära. Längtar till dem mest underbaraste vännerna i världen:) Nu kommer jag få se dem nästan varje dag. Sen får man kortare och roligare lektioner. Jag längtar faktiskt till nästa vecka på måndag:) älskar den här låten ;)

 

Det känns som att dagarna går extra söligt. Jag vill att det ska vara fredag och allting klart. Men jag måste ju säga att jag är smart, 3 dagar innan jag ska lämna in skåpnyckeln så tappar jag den . Oja, hoppas jag hittar den. Oja, det finns alltid något som gör så att jag börjar tänka på det som jag inte ska. 

Nu så vet jag att den där saken inte blir. Så jag ska tilbaks till ötåskola. Det här blir nog sista veckan i happis och nästa vecka börjar jag igen i ötå. Jag hoppas i alla fall att det blir så. Maritta ska i alla fall idag prata med rektorn och sen får man ringa till ötå skolan. Det känns skönt att få slippa åka buss. Jag har aldrig känt som att jag hör hemma hära. Men det har jag i ötå. Då får man var med den finaste vännerna:)

Nu är det fredag igen. Bara helgen kvar och sen är det tillbaks till skolan. Nästa hela tiden igår så tänkte jag på hur jag ska göra med skolan. Räknat upp för och nakdelar med ötå och happis. Det är som lika. Fast att saknaden är stor. Så att det som får ötå att vinna. Men jag ska tänka ännu i två veckor. Och sen om en annan sak går så blir det nog happis. Men om den saken inte går så kommer jag dirket fara tillkbaks till ötå. Sen börja fixa så att allt är klart när jag är 15. Jag är ledsen men jag har inga bilder förutom på mig själv så det blir ännu en egobild.

Tack för en rolig kväll igår:) Igår så tittade man på the hunger games. Den var bra sen så var man ju såklart lite oseriös efter. Men vilma blev liksom lite hög av godis?... Men nu så är det lite kvar av lovet. Jag vill inte tillbaks till skolan. Jag kan som inte sluta vara arg. Varför får andra fara hem till sin hela familj? medans jag aldrig kommer få göra det. Men en sak är jag jätte glad över. Rebbe sa att man får flytta hemifrån när man är 15 med vårdnashavares tillåtelse. Jag vet var jag ska. Det blir inte USA. Jag har bestämmt mig för Berlin. Ni undrar säkert varför Berlin över USA. Men jag vill det. Men det dåliga är att jag kanske inte får tillåtesle. Dem kanske tycker att jag är för liten. Men jag är inget litet barn. Jag är mycket starkare. Jag klarar av mer än vad dem någonsin kan tro.