Spöregnar typ nu. Men nu så är bara SO kvar och sen slutar man. Allting känns så messed up. Jag vet inte hur allt kommer att bli under september. Om mamma kommer att tvinga mig tillbaks till ötå. Eller att det kommer bli jobbigt. Den här veckan har också gått jätte fort. Dubelt så snabbt som i ötå. Fast första veckan kändes som en evighet. Jag kanske inte direkt skulle säga att jag är deprimerad nu. Det är något mellan må dåligt och deprassion. Så det är lite bättre. Men det blir så skönt att slippa åka buss i två dagar.:)

Har nu rast. Men snart så måste jag på samma dumma datakurs som jag gick förre året i ötå. Jag missar 20 minuter av min rast och sen också idrotten. Det suger:( Hade nyss engelska prov att prata. Det gick mega bra:) Läraren sa bara att allt typ var perfekt och jätte bra:) Bloggar nu mycket när jag inte har något annat att göra:) Imorgon så är det äntligen fredag igen. Jag slutar efter elva och kommer hem lite förre två. Det bli nice:) Sen ska man bara chilla och ha kul;):):) Fast att det är bara 70 km mellan ötå och happis så är alla så mycket annorlunda. Älskar den här låten:) Nöter den asmycket:)

Det är faktiskt rätt så jobbigt att vakna förre sex och sitta i buss en och en halv timme. Men skolan här går bra. Vi hade också redan skolfoto på tisdag. Jag ser säkert ut som ett freak. Men det får vara så. Jag önskar att jag var 16. Då skulle jag få flytta hemifrån och vars i världen jag vill. Måste hålla ut i lite mindre än två år. Men jag hoppas att dem två åren kommer inte att vara för förjävliga. Jag har nu insett en sak. I slutet så kommer jag att vara helt ensam. Det kommer bara att vara jag kvar. Jag kan inte igonera det som jag har gjort länge. Jag kan inte igonera sjukdomen i min familj. Den har tagit mycket ifrån mig och kommer att ta mera. Jag kan inte vara arg på dem personerna utan bara på sjukdomen. Det är dens fel. Inte deras. Men jag har accepterat vad som kommer hända. Det finns inget annat jag kan göra. Så är det bara.

Jag har inte haft någon data så det har inte blivit någon bloggning. Men nu så har jag fått en mac book pro. Fast jag vet inte vad som är skilnaden är mellan vanlig och pro. Men som ni vet så började jag på Gränsskolan i happis förra måndagen. Det var rätt så läskigt ändå. Alla och allt är så annorlunda. Allting är större. Men jag måste säg att det käns inte som att jag hör hemma här. Det känns konstigt men ändå skönt. Jag saknar att mina bästa vänner och att ha någon att prata med när allt skiter sig. Ingen känner mig här så att det finns ingen att prata med. Men jag slipper i alla fall cp ungen. Förra veckan måndag var tuff när jag kom hem. Mamma hade fått veta allt och det blev bara ett rent helvete. Men jag klarar mig bra. 

 

Saknar er galet mycket:)<3

Typ vid tolv så ska man fara till happis och torneå och shoppa. Nu vet jag precis i vilken skola jag ska börja. Det blir inte nu någon språkskola för att man måste ansöka till den långt förre. Så det blev försent. Men istället så blir det Gränsskolan. Jag hoppas det är bra där. Men fick veta att det inte bli förrän i slutat av september som jag kan flytta. Det tar så länge. Men huvudsaken är ny skola. 

 

Nu får David vara på bild. Jag saknar han.

Sommarlovet är som slut. Bara några dagar kvar. Det har gått över två månader men det känns som typ 2 veckor. Det gick för fort. Men när man kommer till skolan så får man annat att tänka på. Det är i alla fall bra. Undra hur åttan kommer att bli. Sjuan har varit nog det konstigaste året för mig. Så mycket dåligt har hänt. Men ändå har bra saker hänt. Fast dem västa månaderna i mitt liv har varit Januari, februari, juni och juli 2011. Sen var slutet av januari och februari det här året jobbiga. Sen årets värsta dag har 15 juni. Två jätte jobbiga saker hände. Några av er kanske tror att det var dem där andra dagarna tidigare. Men det var bara konstigt för mig själv. Bara väldigt, väldigt konstig. Allt gick så fort. Men jag vill i alla fall aldrig mer känna den känslan. Den gör ont men ändå inte. Det fick mig att gråta glädjetårar och vanliga. Därför är den så konstig. Men det blir aldrig mer något sånt. Aldrig. Då blir det för jobbigt. Men nu ska det bara vara positivt. Ny början. Glöma bort all skit. Det här faktiskt mycket svårare än man kan tro. Man vill det så mycket att det inte blir något.

Idag eller så imorgon komnmer moster att ringa till skolan i happis. Sen blir det på måndag åka buss tidigt och allting kommer att vara nytt. Flytten blir senare. Måste nu bo i ötå ännu. Det enda som är dålig är att jag får två dagar mindre lov, men det är ändå inte så mycket. Nu känns det lite bättre. När jag vet vad jag får göra. Huvudsaken är att jag slipper gå tillbaks hitt. Jag skulle seriöst inte ha klarat det. Jag är bara så tacksam att det blir förändring. Skiten i skolan är historia. Men det här måste jag säga: Alla ni som har sårat mig, jag önskar inget illa till er. Jag bara har svårt att förlåta er. Nu måste jag bara skolshoppa och förbereda mig på nytt. Jag kan inte beskriva hur bra det känns att komma bort!:)

Många frågar: Hur är det? Jag säger alltid samma sak:Bra. Men jag har aldrig menat det. Men ändå är det få som menar frågan. Så jag ljuger ändå inte men ändå. Men egentligen så spelar ingen av orden någon roll. Men det finns en sak jag undrar: När någon berättar om sin smärta, Tror ni att dem förväntar sig att man ska tycka synd om dem? För att jag kan ge det svaret från alla: Vi behöver ingen som tycker synd om oss. Vi bara vill att dem förstår. Som när någon frågar: Kan jag komma till dig? Men man vill inte att dem ska se sin familj. Och en som man kan vända sig till. Bara en som är där för en. En som kan prata om det. En som kan ta oss till roliga saker. En som kan få oss att skratta. En som försöker göra det bättre. Den tanken värmer hjärtat.

Jag kom hem typ för två timmar sen. Mycket har förändras nu. För det första så blir det inget Oulu. Eller på helgerna lite. Men för några månader sen så sökte moster ett jobb i Haparnada. Det är nån hög komun sak. Så det blir istället HaparandaTorneå. Men moster kommer inte att flytta förrän i september. Så att om det går frö socialen så tänker jag bo en stund kvar i Ötå. Men åka med buss till skolan i Happis. Det blir nog språkskolan. Jag vill seriöst inte tillbaka till ötåskola. Och det skulle vara ändå onödigt. Jag har typ bara den här veckan på mig att fixa allt. Allt går bara för söligt. Det har tagit alldels för länge. Men en sak är säker att jag inte kommer nu tillbaks till den här skolan. Om jag måste så skolkar jag. Jag orkar inte gå tillbaks ditt. Det finns killar där som bara älskar att förstöra mitt liv i skolan. Särsikt en kille. Han är den jävla dryggaste idioten i världen! Han har gjort det så jobbigt för mig. Jag måste bara säga att han är sååååååååååååååååååå drygg! Största idioten! Värren än jävla Hitler och Stalin tillsammans! Jag gör allt för att slippa han! Han är bland till den största andledningen att jag inte vill till skolan. Men sen så har jag ändå inte på länge tyckt om Ötå. Det är så litet med inget. Och så är det alla dem där andra sakerna. Men det är väldigt stressigt nu. För mycket stressigt. Jag måste hinna fixa allt nu. 

Statistiken går ner. Får hela tiden mindre och mindre besökare. Bli gladare om jag får mera besökare. Idag så får man sin nya mobil. Det är Sony Ericsson  x10 mini pro. Jag vet att den är två år gammal. Och jag skiter i vad alla säger. Det är inte mitt fel att vi inte har råd med bättre och jag ska inte få skit för det. Jag är nöjd att jag får en ny mobil. Bättre än inget. Den är åndå mycket bättre än den jag har nu. På söndag eller måndag så far jag till stugan igen och sen får vi se hur soc löser allt här. Så det här är nog den sista gången jag bloggar på nån vecka så då blir det bloggpaus igen. Hejdå!

Börjar bli lite dålig på att skriva. Har inget annat att skriva om så jag skriver några sanningar om mig.

1. Jag vill alltid ha sanningen direkt. Även hur mycket det gör ont. Lögner gör ännu mer ont.

2. När jag är med vissa personer så är jag inte mig själv. För att den jag egentligen är passar inte in. Så jag låstas vara en annan person som kan passa in men som ändå ingen tycker om mig. Och där har ni svaret på varför inte alla tycker så bra om mig. Jag ångrar att jag inte har varit till alla mig själv. Om jag skulle ha varit mig själv skulle dem i alla fall ha inte tyckt om mig för den jag är. Det är låstas personen dem inte tycker om.

3. Jag har talproblem så att jag har inte alltid så lätt att prata. 

Det är en sak som är viktig: att vara tacksam. Än hur lite man har så ska man vara tacksam. Man kunde ju ändå sitta i öken i Africa med döda syskon och sjuka föräldrar. Bli mobbad av andra barn. Svälta. Tvungen att ta hand om sina föräldrar. Leva resten av sitt liv olycklig. Ha ingen som tycker om en. Jag är tacksam att jag inte har det så. Jag är tacksam för vänner, tak över huvudet, mat på tallriken och personer som ställer upp och bryr sig om mig. Det kunde ju ha varit värre. Det måste alla tänka på. Glöm inte bort det! Det är viktigt att ta hand om andra och aldrig vända dem ryggen. Dem behöver någon som dig. Alla behöver nån gång dig.