Det är faktiskt rätt så jobbigt att vakna förre sex och sitta i buss en och en halv timme. Men skolan här går bra. Vi hade också redan skolfoto på tisdag. Jag ser säkert ut som ett freak. Men det får vara så. Jag önskar att jag var 16. Då skulle jag få flytta hemifrån och vars i världen jag vill. Måste hålla ut i lite mindre än två år. Men jag hoppas att dem två åren kommer inte att vara för förjävliga. Jag har nu insett en sak. I slutet så kommer jag att vara helt ensam. Det kommer bara att vara jag kvar. Jag kan inte igonera det som jag har gjort länge. Jag kan inte igonera sjukdomen i min familj. Den har tagit mycket ifrån mig och kommer att ta mera. Jag kan inte vara arg på dem personerna utan bara på sjukdomen. Det är dens fel. Inte deras. Men jag har accepterat vad som kommer hända. Det finns inget annat jag kan göra. Så är det bara.