Många frågar: Hur är det? Jag säger alltid samma sak:Bra. Men jag har aldrig menat det. Men ändå är det få som menar frågan. Så jag ljuger ändå inte men ändå. Men egentligen så spelar ingen av orden någon roll. Men det finns en sak jag undrar: När någon berättar om sin smärta, Tror ni att dem förväntar sig att man ska tycka synd om dem? För att jag kan ge det svaret från alla: Vi behöver ingen som tycker synd om oss. Vi bara vill att dem förstår. Som när någon frågar: Kan jag komma till dig? Men man vill inte att dem ska se sin familj. Och en som man kan vända sig till. Bara en som är där för en. En som kan prata om det. En som kan ta oss till roliga saker. En som kan få oss att skratta. En som försöker göra det bättre. Den tanken värmer hjärtat.