Alla säger att veckan går fort. Men för mig känns det som att allting går söligt. Men det roliga går fort. Det jobbiga tar så mycket längre tid. Tårarna hinner bli till ett hav innan det har slutat. Allt omkring mig tar så lång tid på sig. Att stå ut så länge känns som en evighet som tar aldrig slut. 8 månader och lite till. Jag försöker se det som för varje dag som går så är det en dag mindre kvar. Men det är för många dagar. Ensamhet känns inte som något jobbigt längre. Till slut har man vant sig så mycket att det är något man tar som inget. Det skulle kännas så mycket bättre att skriva hela sanningen istället för halva. Men jag kan inte göra så. Det finns människor som använder det emot en. Det känns som att allt jag hade har ryckts ifrån mig. Det som jag behöver, det som jag aldrig kommer få. De som är er vardag. Jag känner mig bara så svag och tom. Allting är borta. Glädje känns omöjligt att känna.