Jag vet inte om du ännu läser min blogg. Men jag vill ändå skriva det här til dig. Du vet vem du är. Och du kanske tycker att jag är feg när jag skriver det här på min blogg, ja då kanske jag är feg.

Du sårade mig djupt. Du skrev saker som fick mig att gråtta i timmar. Jag trodde verkligen att du var min vän. Det första halvåret i alla fall. Sen börja jag att fatta att något var fel. Du pratade knappt med mig längre. Jag frågade dig på ett konstigt sätt men jag fick inge svar på det. Men jag vill att du ska veta att jag såg dig som en utav mina bästa vänner. Jag tyckte verkligen om dig. Jag vet inte om jag gör det längre. Jag vet inte riktigt hur du såg mig. Jag vet nu att du inte tycker om mig. Men jag fattar att man inte kan tycka om alla. Men du har aldrig riktigt varit ensam med mig. Den riktiga jag. Jag är nästan en helt annan person då. Så egentligen så kännner du inte mig. Jag vet inte om känner dig. Jag vill bara att du ska veta att jag tyckte att du var en utav dem finnaste människorna på jorden förrut men efter allt det så kan jag inte säga längre samma sak. Jag vill bara att du ska veta.