Nu har i allla fall halva veckan gått. Jag skulle faktiskt ljuga om jag skulle säga att jag alltid i hela mitt liv har varit mig själv. Jag har försökt. Men på mellanstadiet gick det inte längre. Alla hade förändrats så då fick man göra det själv också. Det skulle vara så enkelt om ingen sa något dumt. För att det är dem duma orden som sårar oss så mycket. Som får oss att sitta att gråta. Alla säger att det kommer att bli bättre. Men hur ska jag kunna glömma allt som jag har sett och hört? Det komemr ju alltid vara kvar. Det kanske inte kommer att göra så ont längre. Hittade dem här, tycker att dem är som mig:)