Idag så for jag till skolan igen, ångrar att jag gjorde det. Hade varit mycket bättre att stanna hemma. Men dagen kommer att gå fort. Snart så sitter jag på bussen hem. Jag trodde inte att det skulle bli så här jobbigt. Även om han inte fanns i mitt liv så kändes det på något sätt bra att han i alla fall levde. Men nu är han borta för alltid. JAG KOMMER ALDRIG NÅGONSIN I MITT LIV HA EN BRA PAPPA INTE ENS EN SOM INTE FANNS I MITT LIV. Jag vill inte helst inte tänka på det. Det gör riktigt ont. Men jag måset tänka på det. Jag kan inte igonera det resten av mitt liv. Jag har en sån konstig känsla som är svår att beskriva. Det är smärta och sorg blandat med lättnad. Det kommer nog att vara mera jobbigt nu en tid. Men jag vet att jag kommer att komma över det. Om jag klarar av att titta på ett helvete så klarar jag av det här. Jag känner i alla fall ingen ilska mer åt han. Jag har förlåtit han för allt det hemska han har gjort. Det enda jag kan vara arg på är alkoholen. Men det kommer att bli bättre. Behöver bara lite mera tid.