Om man förlorar någn vitkigt, eller flera känns det som att ens liv är förlorat. För varje dag som går hamnar man i ett djupare och djupare hål. Man skärs bort från omvärlden och lever i sin egen värld. Ju längre man kommer in i hålet ju svårare blir det att hjälpa den. Men om du slutar hoppas på människor för tidigt så då kan man inte hjälpa och det är själviskt för att man ger upp för fort på människor som behöver en. Än hur mycket människan står emot ska man fortsätta, så längre det krävs. Det kan vara en vecka, en månad, ett år eller flera. Men vad du än gör så ger du inte upp. För att om människan är viktig så ger man inte upp om dem för att om situation blir omvänd så skulle dem inte svika dig. Man fortsätter kämpa tills dödsdomen kommit.