Känns ganska mycket nu skit. Förra året så tyckte jag att det var så dåligt det kunde vara, det gick inte att bli värre men det är fel. Det kan alltid bli värre. Det finns alltid mer att förlora om man har något. Jag frågar alltid: Hur mycket? Räcker det inte? Jag går på mina knän och ber ödet att inte ta mera. Det räcker nu. Var det inte menningen att det skulle bli bättre, skulle inte ödet ge. Jag föll ännu längre ner och det enda jag har är att hoppas på är att jag är stark nog för att klara av det. Men det är många gånger det inte rcäker och det blir förbjudna tankar. Jag lovade mig själv att sluta. Jag försöker så gott jag kan. Men dem andra bara ser ner på en och tror att dem är bättre. Jag syndar ändå hela tiden. Jag tänkar väldigt dumma tankar av andra. Jag kallar dem för elaka saker i mina tankar och det är nästan lika illa som att säga ut det. Och det är säkert kul att utnyjtta det för att krossa mig. Eller så att jag går sönder. Jag fattar inte varför man måste säga/tänka saker till den som har ingen skuld åt en. Varför måste man ge dem där blickarna? Dem blickarna som får en att känna att något är fel. Varför måste man igonera någon? För att man hatar eller är less på den? Eller bara för att man känner för det eller för att man är lite sur på den. Det gör mer ont än vad man kan tro. Varför fortsätter vi att göra illa varandra? Vi är den nya genartionen som ska göra världen bättre. Men sanningen är att vi är nog den värsta genartionen. Vem gjorde skolan till en enda lång skit drama serie? Svaret kommer alltid att vara vi. Det finns ingen annan att skyla på än oss andra. Vi har gjort det så här och vi ser inte det själva. Vi leker oskyldiga medan vi är hemska.