Det blev fyra bra dagar. Igår så var det konstigt, väldigt tråkigt och jag var bara på depp humör. Dagarna är bara så tråkiga nu.Jag vill så mycket bara lägga undan alla minen och glömma. Men dem kommer alltid och knackar på axeln. Nu är jag som bara arg. Jag är arg för att jag aldrig får. Jag är arg för att jag blev tvungen att stanna min barndom och växa upp fortare än vad som är meningen. Jag vill vara ett barn och var liten. Jag vill inte ha smärta och inte förstå. För att när man förstår blir det bara värre och det gör så mycket ont. Jag önskar att jag aldrig sett eller hört. Sen ångrar jag mig hela tiden, Varför fick jag veta så sent? Varför ringde jag inte honom tidigare innan det blev försent. Jag ville ju men det blev aldrig av. Och för det har jag så enorma skuldkänslor för. Mina sista ord var: Jag vill inte prata med dig. Eller egentligen var det ord som var lades i min mun. Jag var sju, jag visste inte vad jag ville. Och alla känslor vill bara nässla sig in i mina tankar. Det känns ändå som att livet är ett spel och jag är en riktigt dålig spelare.