Kom redan igår hem. Jag borde erkänna att jag är negativ. Jag vet det. Man behöver inte säga det till mig. Men det är faktiskt inte konstigt för att i min familj så är nästan alla negativa. Ingen ser fram emot att stiga upp och leva. Det går inte en dag utan att jag hör något negatvit, sjukdomar, döden m.m. Och jag vet inte men jag tror inte att ni har det så. Så då är det ju själv klart att jag också blir så. Men jag jobbar med det faktiskt mer än ni kan föreställa och det är inte lätt. Och ja, jag blir ledsen i skolan och kan bryta ihop och bara gå bort. Men jag måste om ni alla undrar varför jag går bort från någon lektion elller sitter ensam. Förhoppnigsvis om ett halv år eller ett år så kommer det inte att vara så. Men det här säger jag till alla: Det mest elakaste man kan göra är att ta bort någons hopp för att hopp är det enda som gör att vi fortsätter och utan det förlorar vi allt och oss själva.