Väldigt länge har jag varit olycklig, så att det blev en standard att alltid vara det. Jag kan inte känna när jag är lycklig. Att vara den lilla ledsna flickan som förlorat allt, det var också en standard. Men att flytta tar inte bort alla smärtsamma minnen. Hur jag behandles skolan, hur otroligt dum jag var när jag försökte fixa så det skulle bli som förr med dem där bitcharna. Hur dum får man bli? Jag har redan glömt allt det bra dem gjorde för mig på grund av alla smärta dem sedan satte mig igenom. Och sen allt annat i livet därborta man helt enkelt vill glömma. Övertorneå förstörde mig verkligen. Nu har jag börjat reparera mig själv. Men uppenbarligen finns det människor man också saknar som finns där.