Jag kan inte säga att det varit lätt. Min liv var inte något jag var glad över. Jag var så olycklig att jag vet inte hur jag kan beskriva det. Livet har aldrig varit lätt men de senaste 3 åren har verkligen utmannat mig. Allting föll isär, bit för bit, tills jag knappt hade något kvar. Det kom alltid något nytt att sörja över. Men på något sätt hittade jag hopp och styrka och klarade mig. Jag tror nog att det var för att jag alltid var duktig på att drömma. Bara för 3 månader sen brukade jag be och drömma om det livet jag har nu. Och här ärjag nu! Och allt slit och   psykispåfrestning som tagit mig hit känns så värt nu. Och även fast att jag hade alla odds mot mig och väldigt lite stöd så gick det. Det omöjliga går att göra möjligt. Så länge man vill och vågar.