Förra året har varit mitt kämpar år. Jag har aldrig fått kämpa så hårt som det här året. Som året innan började jag med inget än drömmar och en liten kämpglöda. Och sedan avslutade jag året med min dröm. Det jobbigaste det här året har varit att fixa allt som jag ville och hade väntat så länge på, det var många gånger jag bara ville ge upp eftersom att nästan alla stod emot mig och ville inte alls hjälpa mig. Ingen kunde se hur himla desperat jag var att komma ifrån ötå, människorna som förstörde mig och alla onödiga människor i skolan som tryckte ner mig helt utan samvete, hur jag bävade att gå ditt varje dag. Och bävade hem. Säkerthet var svårnåd. Det bästa jag gjorde var att flytta ner. Nu ser jag fram emot skolan, eller kanske inte alltid på måndags morrnar. Men människor söderut är så otroligt varma och underbara. På bara några månader har jag fått 40 nya vänner som jag verkligen kan lita på. Och jag lever fritt utan räddsla. Och jag har verkligen börjat aceptera mitt liv, jag kommer aldrig ha föräldrar men det är okej. Jag klarar mig, man kan förlora gammla personer men ersätta de med nya som gör dig lycklig. Uppenbarligen jagas jag av alla minnen som jag varit med om men jag ersätter dem med nya lyckliga minnen. Den bästa dagen förra året var 25 juli och nästan alla dagar efteråt. Och den sämsta var nästan allt innan.